AFPKRÖNIKA. VM-guldet 1998 och EM-guldet 2000 var en kombination av briljans, fantasi och teknik som Europa inte hade sett make till sedan Isaac Newtons dagar.
Plötsligt var franska spelare hårdvaluta. Inte minst i England, där en ung professorstyp vid namn Arsène Wenger byggde sitt vinnarlag med hjälp av unga landsmän med sensationella talanger.
Tio år senare leder det franska spåret snarare rakt ner i helvetet. Sedan 2005 har Arsenal inte en enda titel, samtidigt som hela franska staten tycks falla sönder efter sandlådegrälet Nicolas Anelka vs Raymond Domenech.
Förvånande?
Nej, inte för den som kan sin historia. Sedan Napoleon fick på moppe i Waterloo 1815 har det varit klent med franska framgångar och gott om franska nerver. Fransmän vinner inga krig, det är en gammal sanning. Det känns frestande att varudeklarera grodätarna som alltför intresserade av kultur, konst, njutningsmedel och - inte minst - evinnerliga diskussioner - för att riktigt kunna skapa några verkliga vinnarskallar på fotbollsplanen.
Artister? Visst. Skönandar? Absolut. Bolltrollare? Mais oui!
Men fotboll i allmänhet och Premier League i synnerhet handlar också om uthållighet, kamplust och den där förmåga att betrakta varje sketen dussinmatch som en cupfinal.
Är det en slump att Arsenal går bra i början av varje ny säsong, men drabbats av kramp, skador och förluster, så fort det börjat blåsa småspik från Nordsjön?
Är det en slump att William Gallas är den enda lagkaptenen för ett engelsk fotbollslag som jag sett falla i gråt efter slutsignalen?
Är det en slump att en viss Nicolas Anelka a l l t i d tycks hamna i bråk som ingen riktigt tycks förstå orsaken till?
Och är det verkligen en slump att alla fransktalande länder (läs Frankrike, Kamerun, Elfenbenskusten och Algeriet) åkte ut redan i gruppspelet i VM, medan deras spansktalande kolleger (läs Spanien, Argentina, Paraguay, Uruguay, Mexiko och Chile) gick som tåget?
Ska man bygga en framgångsrikt Premier League-lag, måste man ha en stark lodlinje; det är också en gammal sanning. Min tes är den dessutom bör bestå av i huvudsak engelsmän, åtminstone när det gäller mittback och inre mittfältare. Chelsea har den i Terry- Lampard. Manchester United har den i Ferdinand-Carrick/Scholes/Fletcher-Rooney. De är lagets ryggrad och hjärta.
De piskar sina medspelare lika hårt som sig själva. De viker aldrig ner sig.
De har hjärnor som direkt efter slutsignalen går ner i stand by-läge och på sin höjd klarar att beställa en pint på puben och dra igång senaste tevespelet. De läser inte tyngre litteratur än The Sun och har en vag förnimmelse om att Marcel Proust var någon som lirade i Olympic Marseille på 70-talet. De låter varken segrar eller förluster gå dem åt huvudet, sover som grisar om natten och förstår inte varför människor behöver grubbla över saker som livets mening, Guds existens eller vad tränaren e g e n t l i g e n menade när han sa det där om att klubben behöver några nya ansiktet till hösten.
De är - utan undantag - inte ett skvatt franska.
Intressant att påminna om denna bröllopsfebriga sommar är också att kronprinsessan Victorias förfader Jean Baptiste Bernadotte ju faktiskt värvades för att spöa skiten ut den förhatlige ryssen - men istället valde att mäkla fred och skriva sirliga avtal. Det tackar vi förstås honom för.
200 år utan krig är inte kattskit direkt.
Men ska man vara mera cynisk, visar det också att fransmän aldrig varit mycket för tuffa närstrider.
Petter Karlsson - eurosport.se
