Petter: "Läge för Spurs att bryta förbannelsen"

Okej, vi tänker oss att en besökare från framtiden trycker upp ett troget Man United-fan mot väggen och väser:

- Sorry grabben, men nu kommer din klubb inte att vinna en ligatitel på minst 48 år!

Skrattretande, förstås.

Och ändå …

Det borde räcka att säga "Tottenham Hotspur anno 1961" och vilken supporter som helst finge stora darren.

För vi vet ju hur det var. Spurs hade just kammat hem The Double. Ansågs oslagbara. Kanske världens bästa lag ihop med Real Madrid, Benfica och Milan. Självförtroende som en tungviktsmästare. Inga moln på himlen, inga alls.

Och så går det alltså 48 år, då den enda titel klubben kammar hem är den i Krossade Förhoppningar.

Att hamna i pokaltorkans öken är en förbannelse som är svårare att bryta än de flesta anar. I Sverige levde Hammarby i den ända fram till den överraskande ligasegern 2001 - bara för att omedelbart falla tillbaka i samma tillstånd. I England har vi klubbar som Preston North End, Huddersfield, Blackpool, Notts County (sorry Svennis!) som en gång ansågs högklassiga, men i dag tycks oförmögna att ta sig ur historieböckernas marginal.

För precis som att en klubb kan ha en vinnarmentalitet, kan den också - vilket är ännu vanligare - hamna i det motsatta. Vad Tottenhams misslyckande beror på, kan det skrivas hyllmeter om. Ändå vet ingen riktig säkert. Man hamnade där bara. Blev kanske övermodiga efter den där magiska våren 1961. Lite självgoda. Lite dåliga på att se om sitt hus och uppdatera maskineriet.

En amatörpsykolog skulle ha mycket att gotta sig i när han studerar Londonklubbens moderna historia. Det handlar om krav som blir kramp, om förväntningar som förbyts i frustration och om en desperation som till slut får alla - spelare, tränare, styrelserum och ägare inräknat - att agera som i en dimma.

För det har ju ärligt talat inte saknats goda årgångar på White Hart Lane. Martin Chivers, Martin Peters, Glenn Hoddle, Osvaldo Ardiles, Ricardo Villa, Steve Archibald, Gary Lineker, Paul Gascoigne (Spurs hade ju för tusan den bästa upplagan av Gazza någonsin; ung, het, nykter och superkreativ!) och nu på senare år snillen som Jürgen Klinsmann, David Ginola och Teddy Sheringham.

Men i år, då? Efter tre raka segrar i årets Premier League - kan möjligen förbannelsen hävas?

Ja, kanske. Det enda man vet är att trender så småningom tenderar att brytas. Det Spurs som anno 2009 lirat skjortan av självaste Liverpool, har en potential som vi inte sett på över ett decennium. Det ser otäckt bra ut, helt enkelt. Jermaine Defoe är hetare än någonsin, kidsen från juniorlaget har blommat ut, tränare Redknapp tycks lika målmedveten som klok och, ja, det kanske ä n t l i g e n kan kännas bra att vara hetsporre igen.

Eller också inte. Losermentalitet sitter som bekant som ett brännjärn i pannan. Det skaver och irriterar att ärkerivalen Arsenal alltid tycks finnas med där i toppen och dessutom aldrig har behagat sälja en enda spelare genom historien över den heliga kommungränsen (medan Spurs har mist storstjärnor som Pat Jennings och Sol Campbell). Det är 3-0-ledningar i paus mot Manchester United som förbytts i 3-4-förluster. Det är usla säsongsstarter som dödat hoppet redan före allhelgonahelgen. Det är förgiftade lasagner som i sista omgången förhindrat spel i den finaste klubbcup världen skapat.

Mest jävligt av allt är kanske ändå det där skämtet som dök upp dan efter Arsenals hemmamatch mot Villareal och en ekorre (minns ni den?) plötsligt hade dykt upp i Jens Lehmanns straffområde:

"Vad är det för skillnad mellan en ekorre och Tottenham Hotspur? Svar: Tottenham har aldrig varit med i Champions League."

Läge att ändra på det nu, förstås. Annars är nog risken att det dröjer ett halvsekel till.

Petter Karlsson - eurosport.se