Petter: Påskmust-Arne förstör fotbollen

Det är tillräckligt irriterande att han hela sin karriär har uttalat Portsmouth som Påskmust. Eller möjligen Pötsmutt. Och ibland Påthmöth. En bagatell, kan tyckas. I ett land där inte ens drottningen pratar korrekt svenska, borde man kunna acceptera att en 68-årig farbror aldrig riktigt lärt sig The Queens English. Men i en tid där fotbollen blivit vår största underhållningsindustri, finns det inte längre utrymme för kommentatorer som slarvar med hemläxan.

Jag vet, det finns en oskriven lag att inte kritisera kollegor. Arne Hegerfors är dessutom en del av vår uppväxt; en trotjänare som onekligen gjort en hel del som är värt respekt. Men någon måste också våga hålla i yxan.

För nu går det inte längre. Ännu en lördag med proffsigaste bevakning, smart studiojobb, 15 kameror och världens bästa fotbollslag med världen tyngsta center på bästa målhumör - och så slänger man in Påskmust-Arne och så är den eftermiddagen förstörd.

Han får jobbet på gamla meriter, förstås. För hur ska man annars förklara att kanalledningen behandlar honom med så överdriven respekt? Och sina tittare med motsatsen?

Det fanns fordom ett ideal att fotbollskommentatorer skulle spara på orden, aldrig hetsa upp sig och på sin höjd undra vad klockan var när en svensk gjorde ett sagolikt volleymål i VM. Men den tiden är på alla sätt förbi.

Tempot är högre. Kraven likaså. Jag kan räkna upp en hel generation fotbollsreportrar - Henrik Strömblad, Anders Fredriksson, Lasse Granqvist, you name them - som varje match serverar mig drösvis av både sin passion och sitt kunnande, tack vare att de lever fotboll, andas fotboll, ja man skulle nog kunna säga ä t e r fotboll, eftersom jag vet hur de redan till frukosten, morgonen före match, plöjer tjogvis med tidningar, sajter och bloggar, för att ge oss fans mera än det vi redan visste.

För bara femton år sedan gick det att komma undan med att vara g a n s k a påläst. Idag är de flesta fotbollsfansen själva experter. Den samlade kunskapsbanken enorm. Kraven på kommentatorer, krönikörer och studiopratare större än i kanske något annat av de specialämnen som behandlas i dagens media.

Dessutom b e t a l a r vi ju numera för att följa våra lag och ligor. Då tolererar vi ännu mindre att sändningen sätts i händerna på en seg gubbe som borde tagit sin pensionsförsäkring och lunkat iväg för flera år sedan. Eller åtminstone hållit sig till den marginalsport som kallar ishockey.

Det har gått så långt att jag numera drar ner ljudet när Påskmust-Arne ska kommentera. Jag är innerligt trött på hans truismer, hans usla tajming, hans ännu uslare ordvitsar och - framförallt - hans nonchalans när det gäller de lag han refererar. Han tycks ramla ner i kommentatorsstolen ungefär tio minuter före avspark, lite förstrött ögna igenom laguppställningarna och verka säker på att det ska gå att småfuska sig igenom den här sändningen också, utan att förstå att tittarna redan ligger hästlängder före när det gäller senaste skadeläget, spelarnas dagsform och vad Redknapp, Hodgson eller Moyes borde göra för taktiska drag.

Värst är det inte när Påskmust FC spelar; det blir mest lite löjligt med det där klantiga uttalet. Utan om ena laget heter Aston Villa, som i söndags. Då blir kombinationen slarv och lathet extra förödande. Då är det rena lotteriet om den färgade spelaren som får bollen får heta Luke Young eller Ashley Young eller rentav Ashley Cole.

På fotbollsplanen gäller den enkla sanningen att den som inte längre håller måttet, inte heller bör lira.

Det måste givetvis vara samma sak i kommentatorsbåset.

Petter Karlsson