Petter: "Birmingham är för sadomasochister"

PA Photos

• Relaterad info :
• TV: Höjdpunkter från Birmingham - Chelsea
• TV: Magnifik Rooney tar skalpen av Hull
• TV: Inbytt Fabregas gör drömmål - och blir skadad
• Allt om Premier League

eurosport.se:s Premier League-krönikör Petter Karlsson konstaterar att Birmingham FC skapades för fans i ett kroniskt tillstånd av tyst desperation. Men under Alex McLeishs rödbrusiga ledning har något börjat förändras på St Andrew's Stadium.

Att hålla på Birmingham FC är ungefär som att hångla med sin egen syrra: Man vet vad man får, men pulsen stiger knappast högre än 70 slag i minuten.

I 135 år har det varit så. När laget räknar sina meriter, finner man en ligacupseger 1963 och ett stjärngalleri vars största namn är två herrar som klubben först fostrade och sedan sålde på tok för billigt: Bob Latchford och Trevor Francis.

Stackars fans, har jag alltid tänkt.

Stackars missledda, lättlurade, blåögda satar som en gång, förmodligen inte ens en hörnflagga höga, råkade bli förälskade i det menlösa klubbmärket och sedan stått där helg efter helg, med allt askgråare ansikten, och sett sina gulddrömmar smulas till sand på grund av ännu en idiotisk bakåtpassning eller ännu en håglös insats på mittfältet.

Birmingham FC skapades för fotbollens sadomasochister. Ett äkta Bluesfan, inbillar jag mig, är en människa i ett kroniskt tillstånd av tyst desperation. Jag menar, vad betyder ”The Blues”, om inte just sorg, smärta och melankoli?

Tills nu.

För plötsligt, helt överraskande, är Birmingham FC istället ett lag för de stolta, de modiga och de hoppfulla. En feg linjeman var det enda som skilde höstens lag från att spöa Chelsea i helgen, och nu är det plötsligt 17 poäng på sju matcher och toppläge i formtabellen för klubben som Gud glömde och sponsorerna inte ville ta i med skyddshandskar.

En underverk?

Tja, kanske.

Men framförallt bevis på att det fortfarande finns Premier League-tränare som inte behöver vare sig ryska oljepengar eller tre miljoner talangscouter för att uträtta stordåd.

Alex McLeish har varit hatad av motståndarna, ända sedan han på 80-talet stängde igen det skotska landslagsförsvaret tillsammans med Willie Miller. En otidsenlig tränartyp, kan tyckas. Ansiktet rödsvullet, accenten grov, slipsarna förmodligen köpta i Dressmanbutiken nere på hörnan. I vår supermediala tid ska man ju snarare se ut som Roberto Mancini med sina märkesrockar och gelélockar.

Nu kan det där sistnämnda förstås avhjälpas fortare än kvickt. McLeish nye kinesiske arbetsgivare Carson Yeung inledde faktiskt sin bana som herrfrisör. Lägg därtill att miljardären lovat strö fem miljoner pund genom januarifönstret och det finns en pyrande känsla av att vi bara sett början på ankungens förvandling.

Nej, glöm Nip/Tuckeriet, förresten. När det gäller McLeish tycks hans styrka sitta i just det rödhåriga, rödbrusiga och rödslipsiga. Karln skiter högaktningsfullt i modetrenderna. Ja, förmodligen i stjärnorna också. Birmingham FC är ett lag vars framtid ska byggas på lojala medelmåttor som lystrar till dussinnamn som Hart, Dann, Carr, Murphy, Johnson, Ferguson och Larsson.

(Vilket inte hindrar att klubbens senaste nytillskott, talangscouten Paul Montgomery, är samme man som en gång försökte få West Ham att skriva kontrakt med en ung, oprövad ivorian vid namn Didier Drogba...)

Det sägs att Sir Alex Ferguson till varje pris försökte få med sig Alex McLeish vid flytten från Aberdeen till Manchester United 1986. Det är inte svårt att förstå. Kolla in McLeish vid nästa tevematch och ni ser samma passion, tjurighet, målmedvetenhet och fingertoppskänsla när det gäller att krama det bästa ut varje enskild spelare.

Den dagen Sir Alex dör i hjärtinfarkt, kan de mycket väl bli hans 18 år yngre kopia som tar över ruljangsen på Old Trafford.

Om nu inte The Blues redan hunnit etablerat sig som decenniets nya storlag, förstås.

Petter Karlsson - eurosport.se