Petter: Evil George uppfann "vi-och-dom"

Eurosport

• Relaterad info :
• TV: Elmanders mål visade vägen
• TV: Drömknorren räddade City i slutminuten
• Till fotbollsbloggarna
• Allt om Premier League

KRÖNIKA. Det påstås att Mourinho var först med att förklara krig mot media. Att Sir Alex uppfann "vi-och-dom-mentaliteten". Helt fel, skriver Petter Karlsson ägnar Arsenaltränaren George Graham en hyllningskrönika.

Det sägs att han redan första träningen tvingade backlinjen att stanna kvar en extra timme och träna offsidefällor. "Besatt" var bara förnamnet.

George Graham hade lirat i det Arsenal som tog dubbeln 1971. Sedan dess hade klubben bara kammat hem en enda titel på 15 år. Men nu stod han alltså där, den störste vinnarskalle som gått i ett par specialsydda lackskor, och svor på att aldrig någonsin mera ge bort en enda sketen poäng utan strid.

För vi glömmer så fort.

Vi påstår att José Mourinho var först med att gömma sig i tvättkorgar och förklara krig mot media. Vi hyllar Sir Alex som den elakaste skotten på jorden, tillika uppfinnaren av den järnhårda "vi-och-dom-mentaliteten".

När alltsammans faktiskt började med en före detta mittfältare som växte upp som yngst av sju syskon i det fattiga hålan Bargeddie och sin första julafton miste sin far i tuberkulos.

Kanske måste de rentav ha den bakgrunden, de där männen som förmår förvandla snälla pojkar till ylande vargar? Matas fulla med klasskamp, komplex och revanschbehov? Hata alla som tror att fotbollens innersta idé handlar om något annat än att vinna?

Gärna med 1-0, dessutom.

Ty 5-0-slakter mot Porto i all ära, men alla som någon gång frusit ballarna av sig på en bortaläktare i Manchester i januariregn vet att det inte finns något skönare än en seger med minsta möjliga marginal, gärna tåfisad in av den pålitlige kamrerstypen Alan Smith i den 82:a minuten.

Boring Arsenal? Jag vet inte jag. Segrar är alltid vackra i mina ögon. Under Grahams styre var det ju dessutom så att det fula var en förutsättning för himmelriket. Blev det slagsmål på planen v i s s t e man att Arsenal skulle vinna ligan i år. Ju mera stök kring laget, desto större framgångar.

Under några år var Arsenal FC ett enda stort brottsregister. Det var stulna resväskor på Heathrow, kokainskandaler, dödskörningar, fyllebråk, till och med inbrott och falskmynteri.

Men trots detta - eller kanske snarare just tack vare? - blev "The Arse" de här åren det mest sammansvetsade lagen i ligan. Gick över lik för varandra.

Stank av blod och bakfylla - men framförallt team spirit.

Talande är Grahams hyllning till den danske slåttermaskinen John Jensen som en hel fotbollsvärld aldrig förstod sig på, jag själv inkluderad. Jensen slog högst fem korrekta passningar per match. Men i Grahams ögon var han den perfekte spelaren, lika lojal som elak: "Folk snackar om Cantonas storhet. Jag säger: Cantona är en fjolla och en gnällspik. Om tio år är det John Jensen vi minns, inte Cantona."

Han hade fel den gången, Evil George. Men sällan annars. På Highburys läktare hängde en gång en banderoll som kom att bli klassisk: "George knows." För ingen kunde förneka att George tydligen visste exakt vad han gjorde, när han förvandlade en skinande svan till en ful ankunge.

The Gunners hade under 15 år varit ett Chelsea, nästan ett Hammarby; ett lag som älskade att köpa spelare som kallades saker som "Champagne Charlie" (Nicholas), hade så välansat hårburr att de undvek nickdueller (Alan Sunderland) eller var så rädda om benen att de enligt egen utsago aldrig hade varit närmare en målvakt än tre meter (Alan Hudson).

Graham sålde ut artisterna och köpte vinnarskallar. För mindre än tre miljoner pund byggde han ett lag som vann ligan två gånger. Lägg till ytterligare fyra pokaler på åtta år och vi får plötsligt perspektiv på Wengers så hyllade era. Ja, tänk om det, o förbjudna tanke, rentav är så att det var Graham som gjorde grundarbetet? Det var ju faktiskt de första säsongerna som fransosen var mest framgångsrik. När han fortfarande kunde leva på det där gamla offsideexperterna som Graham skolat till fulländning.

Dessutom ...

Ja, det finns i denna idrottsvärld, där alla snackar underhållningsvärde, varumärken och mediaträning, något oerhört befriande med en coach som är lika cyniskt iskall i alla lägen.

Bästa scenen är från Anfield den där magiska natten 1989. Michael Thomas avgör ligan i matchens sista sekunder och Arsenalbänken fullkomligt exploderar. Graham stegar rakt in i det rödvita glädjefnattet. För att krama om sina hjältar? Kanske rent av göra "sälen" i det våta gräset?

Nej, istället säger han åt dem att lugna ner sig och "inte bete sig så där barnsligt".

Petter Karlsson - eurosport.se