PA PhotosSunderland hade under elva år en tränare, Johnny Cochrane, som brukade dyka upp fem minuter före avspark med en cigarr i ena näven och ett whiskyglas i den andra.
- Vem möter vi i dag, grabbar?
- Manchester United, boss!
- Jaså, jaha... ja, dom slår ni lätt.
Det var sorgslösare leverne förr.
I dag är fotbollsmanagerns yrke självmordsbombarens. Jag tänker speciellt på Phil Brown i Hull City, som för ett år sedan var den mest hyllade mannen i stan, men i dag knappt är vatten värd. Måste-matchen mot Burnley i lördags slutade 0-2 och har Brown inte fått sparken redan när detta skrivs, lär han ryka efter nästa helg.
Det är synd. Phil Brown har alltid varit min man. Jag gillar en manager som tvingar spelarna kvar för taktiksnack mitt på planen i halvtid, bara för att bryta mönstret och visa var skåpet ska stå. Han gjorde underverk med ett mediokert lag förra säsongen. Nu har verkligheten hunnit ikapp klubben. Hull City har inte spelarmaterialet för att leka på tabellens övre halva, det är sanningen. Men finge Phil Brown sitta kvar, skulle han förmodligen kunna göra dem till vinnare igen, han som känner dem bäst.
Men det blir tyvärr allt sällsyntare med styrelser som törs jobba långsiktigt; minns bara att den store Sir Alex Ferguson faktiskt gick första fem säsongerna i Manchester United utan en enda titel.
Okej, England är kanske ändå inte värst. Minns stackars rumänen Marius Lacatus, som bara hann leda Stiinta Craiova i åtta (8) timmar, innan maskerade fans dök upp utanför hans hus och tvingade honom att omedelbart avgå.
Eller hans landsman och kollega i Sadcom FC som ersattes av klubbpresidenten Aurel Rusus sex månader (!) gamle son:
- Grabben kommer ändå inte att göra ett sämre jobb, än vad du har gjort!
Och vissa managers borde kanske inte heller vara managers. Skotska Partick Thistle hade en knäppgök som hette John Lambie, som födde upp brevduvor på sitt eget kontor. När en efter en av dem avled i diverse sjukdomar, sparade han dem för att använda som tillhygge när han ville läxa upp en spelare. Bland annat fick mittfältaren Declan Roche ett fjäderfä rakt i ansiktet, när han hade mage att ha åsikter om sin chefs taktik.
Ja, även engelsmän kan slåss med fåglar. Grimsbys mittfältare Ivan Bonetti fick föras till sjukhus med bruten käke sedan han golvats av en tallrik med grillade kycklingvingar av sin egen tränare Brian Law. Lika aggressiv kunde Nottinghams legendariske Brian Clough vara, som efter en förlust skickade ex-boxaren Roy Keane i golvet med en elegant hakträff. Kort senare rusade han in på planen efter en match och spöade upp två supportrar i direktsändning.
Fast Clough tycktes ändå ha en sorts metod i sin galenskap. Hans förmåga att få en medioker högerback att tro han var Maradona är legendarisk. Eller som ”Cloughie” själv så blygsamt brukade uttrycka det:
- Jag skulle inte säga att jag var den bästa managern i England. Men jag tillhör definitivt till de topp ett...
Att låta sina spelare dricka rödvin till lunch strax före en Europacupmatch 1978, bör kanske inte rekommenderas. Men det blev ju faktiskt seger den gången också.
Det var också Clough som betalade rekordsumman en miljon pund för Trevor Francis - bara för att omedelbart låta honom debutera i C-laget och därefter putsa de andra spelarnas skor. "Så inte transfersumman ska stiga grabben åt huvudet."
Genialt? Kanske. Men jag kan också le åt den gamle Newcastlespelaren Lee Shackleton, som i sina memoarer hade ett kapitel med rubriken "Vad den genomsnittlige managern kan om fotboll".
Och lämnade de följande två sidorna blanka...
Petter Karlsson - eurosport.se
