PA PhotosHalv två på natten innan England skulle spela VM-semifinal 1990, påträffades Paul Gascoigne på hotellets tennisbana i en intensiv duell med två amerikanska turister.
I den jämförelsen är en gömd mobiltelefon förstås blaha blaha.
Emile Heskey satt och fumlade med den under bordet inför kvalmatchen mot Ukraina. Fabio Capello blev vansinnig, slängde sin matbricka i väggen och skällde ut sina spelare efter noter. Hade han inte som nybliven landslagscoach satt upp ett antal ”gyllene regler”? Ingick inte SMS-förbud under landslagssamlingarna, kanske? Hur i h-e kunde någon som kallats in under den rödvita fanan uppträda så respektlöst, så oprofessionellt?
Resten av frukosten, säger rapporten, åts under tystnad av välbetalda stjärnor som förvandlats till slokörade skolpojkar.
För äntligen tycks England ha fått en man som törs sätta ner foten. Ingen liga i världen har haft större problem med omogna unga mäns fylla, sexbrott och allmän tygellöshet. Att hävda att The Three Lions har fallit på just sina skandaler är förstås att ta i. Men när Teddy Sheringham lapar tequila i en tandläkarstol, Gazza lirar tennis på matchdagen och vartannat spelarhotell målas om med brandsläckare, är det ändå tecken på att det något inte står helt rätt till.
I alla år har England fördömt, men i smyg omhuldat sina fyllskallar, sexdårar och halvpsykopater. Historien är full av spelare som fått hållas alldeles för länge, innan någon försökt ta itu med deras destruktiva leverne.
George Bests öde, vet vi. Gazzas också. Och Stan Collymore hann spöa rätt många brudar, utan att en enda klubb tog konsekvenserna av hans uppenbart mentala störning och körde honom till en psykmottagning.
Enbart en klubb som Arsenal kunde under tjugo år rada upp närmare dussinet man som gjort något kriminellt - Peter Storey, smuggling av porrfilmer och falskmyntning, David Hillier, stöld av resväskor på Heathrow, Paul Vaessen, inbrott för att finansiera sitt heroinmissbruk, och så vidare.
Sen kom Arsène Wenger och plötsligt är det värsta som hänt på 15 år, att en fartkåt dansk forward kraschar sin sportbil på motorvägen.
För tydligen ska det till en utlänning för att genomskåda en sjuk självbild. Vad Fabio Capello gör, när han skäller ut en smyg-SMS:ande Heskey, är förstås mera än bara att kräva full uppmärksamhet på landslagsträffarna. Capello pinkar ut sitt revir, helt enkelt. Signalerar att nu är det slut på dumheterna, nu grabbar kan ni för evigt glömma brandsläckare, tequilarace, ja till och med de där flottiga fish´n´chipsen och chokladkakorna ni fortfarande tror ni kan stoppa i er.
All annan snacks än frukt är förbjuden, när Heskey & Co drar till i Sydafrika i sommar (om inte Heskey hunnit foula ut sig ur truppen tills dess.) Slut också på rockmusik i omklädningsrummet (som Manchester United alltid har) och lyxboende (som på Schlosshotell Bühlerhöhe utanför Baden-Baden senast). Allt för att markera att nu jävlar är det allvar, nu är det krigstillstånd, disciplin, fokusering, medalj och inget annat som gäller, och den som inte vill ställa upp på de kraven, kan lika gärna SMS:a hem direkt - men nu för att be flickvännen möta upp vid närmaste flygplats.
Flickvänner, förresten. Tidigare har de engelska spelarna haft i det närmaste fri tillgång till sina familjer under de stora turneringarna. Capello har stoppat det också. Bara en enda dag i veckan - den träningsfria dagen efter matchen - är det gullegull som gäller. Övrig tid stutabåset.
Det räcker att minnas vårt eget blågula VM 1990 för att inse att även detta förmodligen är en förträfflig regel.
Petter Karlsson - eurosport.se
