AFPI exakt 59 minuter och 26 sekunder sitter jag och filar på en hyllning till den engelska äldreomsorgen.
Så länge står Burnleys Graham Alexander, 38, pall mot Emirate Stadiums pojklag.
Inte så att han glänser. Graham Alexander har i själva verket aldrig glänst. Tre decennier i fotbollens tjänst och vi snackar en klok pudel som med åren lärt sig allt om hur man stänger ytor och raderar ut en bolltrollare.
Jag är svag för de där spelarna.
Jag är svag för smarta gubbar som ser ut som gamla pundare på Plattan - orakade, okammade, med insjunkna kinder och lätt knäande gång, till synes oförmögna göra ens 23 blankt på 100 meter - men av någon outgrundlig anledning alltid tycks befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Då och då föds en Milla, en Matthäus och en Sir Stanley Matthews som visar att rutin och passion ibland förmår utmana speed och teknik. Och så lille evighetsmaskinen Alexander, då, som hela säsongen så framgångsrikt lyckats neutralisera mångdubbelt dyrare mittfältskolleger som Fabregas, Lampard, Petrov och Carrick.
Lördagens match mot Arsenal lovade att bli det skönaste mötet av alla:
Graham Robert Alexander, 38, vs Theo James Walcott, 20.
Vagnslaster av rutin mot medfödd begåvning. Hjärna mot snabbhet. Järnpsyke mot ungdomlig entusiasm. Jurassic Park mot Kindergarten.
Men framförallt ett möte mellan två helt olika slags liv och karriärer:
Den ene Premier League-debutant vid 16 års ålder. Den andre vid 37...
Smaka på det för ett ögonblick:
Med bara 50 dagar kvar till sin 38-årsdag, debuterade en son till en skotsk lastbilschaffis i den tuffaste av ligor, samtidigt som en 18 år yngre kollega var på väg att braka huvudstupa in i skadeelände, måltorka och förlamande prestationsångest.
För senaste månadernas snack har ju antytt just detta:
Att det är Walcott som redan peakat karriären, inte Alexander.
Bara ett mål på 17 senaste ligamatcherna tyder på att nerverna darrar som pianotrådar innanför ungtuppens rödvita tröja. Alexander den Gamle, däremot, känns kyligare och pålitligare än någonsin. Speciellt vid straffpunkten, där han tycks vara på väg att slå något slags världsrekord. Daily Mail påstod nyligen att han inte har missat sedan en kvalmatch för Scunthorpe för 19 år sedan. Då var en viss Theo Walcott för övrigt nyss fyllda ett år...
Precis sådana trotjänare man vill ha i ett Burnley som annars lider av svårartad orutin, förstås. Lyckas laget hänga kvar i högsta ligan, lär priset för ”Värdefullaste spelare” gå till en viss Graham Alexander. Förslagsvis i form av en förgylld rullator. Eller fri färdtjänst till och från matcherna nästa säsong.
Sen...
Ja, sen har det alltså gått exakt en timme av matchen i matchen på Emirates, när världens yngste föredetting plötsligt gasar loss på högerkanten och elegant stänker in 2-1, samtidigt som Mr 100 Straffprocent står som en stenstod strax intill - och jag än en gång tvingas konstatera att det enda man riktigt säkert vet om fotboll är att man ingenting riktigt säkert vet.
Ty kanske finns det ett bäst före-datum även på älskade gamla gubbjävlar?
Nyss nämnde Roger Milla var 42 när han lekte med Ryssland i VM 1994. Så långt var allt bra. Problemet kom när nationalhjälten några år senare skulle ordna en turnering för hemlandets pygméer. I tre dygn höll han 120 stycken inlåsta i ett rum på Stade Omnisport. Ett enda mål mat serverades under hela tiden. Kidnapparen Milla hävdade att minoritetsfolket på det viset skulle vara ”hungrigare på att spela”.
Men det är förstås en helt annan historia...
Petter Karlsson - eurosport.se
