Eurosport”Den ende vi sett som blev kortare när han hoppade". Sa spelarna i IFK Hässleholm efter att en 202 centimeter lång sparris vid namn Peter Crouch hade varit på lån från Tottenham säsongen 2000 och fått nobben
19-årige Crouch påstås visserligen ha dragit upp medelkonsumtionen av öl i kommunen med åtskilliga promille och tvingat fram ommålningar av några dörrposter där han drog i skallen. Annars ingenting. Vägde som ett fågeldun i duellerna med de tuffa backarna i lag som Kirseberg, Höllviken och Älmeboda/Linneryd.
Jag tänker på historien när jag ser den 24 centimeter kortare Tim Cahill nicka in mål för Everton i var och varannan match denna vinter. Längd och muskler har alltid varit viktiga ingredienser i brittiska straffområden. Logiskt sett borde Cahill vara en munsbit för mittbackar som Rio Ferdinand, William Gallas och John Terry.
Och ändå lurar han brallorna av dem hela tiden...
Det fanns en fantastisk frekvens i ligamatchen mot Liverpool i januari, när Cahill under den tid det tog för en hörna att segla in mot straffpunkten, slalomlöpte 15 meter, från en position bakom kortlinjen, och satte dit pannan så bollen for som en missil förbi Pepe Reyna.
Ett konstverk, utan tvekan.
Ändå tillhör Cahill de där spelarna som alltid glöms bort när man ska plocka fram ligans viktigaste namn. Vi snackar med förkärlek Fàbregas, Torres, kanske Drogba, men det är Cahill & Co som är varje managers våta dröm.
Lite billigare.
Lite lojalare.
Lite smartare än folk tror.
Gamle landslagsbacken Björn Andersson (som fick knät söndersparkat av en bindgalen Terry Yorath i Europacupfinalen 1975 och numera är talangscout i Bayern München) brukar säga att det finns en egenskap man alltför sällan talar om när det gäller fotbollsspelare:
Anpassningsbarhet.
Med andra ord det som gör att man snabbare än andra läser sin motståndare (och sina medspelare) och sedan formar sitt eget spel efter förutsättningarna.
Cahill har den, märker jag. Han ser förutom sina färggranna armar inte mycket ut för världen. Men just i denna falska anonymitet ligger också hans styrka. Cahill är sällan spektakulär, aldrig de stora gesternas man. Just därför underskattas han också lätt av motspelarna:
”Borde jag markera den där lille på hörnan? Äh, jag tar Lescott istället, han är ju minst en halvmeter längre.”
Varvid Cahill sekunden senare trycker in ännu ett mål, eftersom han snabbare än andra förmått läsa en situation...
Okej, Peter Crouch skulle med tiden spela sig in i engelska landslaget och få lilla IFK Hässleholm att fundera på varför i helskotta man inte skrev kontrakt efter den där säsongen 2000.
(Avdelningen klassiska missar, alltså. Fullt i klass med när finansminister Gunnar Sträng på 50-talet sågade det svenska datorprojektet BESK med orden: ”Det behövs högst fyra datorer i världen och ingen av dem i Sverige”. Eller - om vi snackar fotboll - när Flamengo ratade en ung Ronaldo eftersom man tyckte två öre i bussbiljett från slummen till träningen var för mycket.)
Men Cahill, alltså...
Efter en transfercirkus som i år slog alla rekord i dårskap (läs Keane och Arsjavin) framstår den unge halvsamoanen som både ligans och förnuftets hopp.
Det förstod redan Millwall som 1997 var först i landet med att skriva kontrakt med australiensaren. Det förstår även David Moyes i Everton, som visat sig kunna bygga ett slagkraftigt lag utan vare sig oljepengar eller stora namn, och fick Cahill för struntsumman 1,5 miljoner pund.
Ett fyndpris för en tatuerad känguru, förstås.
Petter Karlsson - eurosport.se
- Läs mer
