ScanpixDet var fiskmåsarna som följde trålaren, det var kung fu-sparken, det var bråk med landslagscoachen och... ja, det är lätt att glömma att Eric Cantona framför allt var fotbollsfrälsaren som utförde underverk på löpande band.
Fråga bara Leeds United.
Den moderna fotbollsvärlden innehåller två spelare vars genialitet gav ligaguld åt två mediokra klubblag. Det ena var Maradona i Napoli 1987 och 1990. Det andra Cantona i Leeds 1992.
Två genier. Två mirakelmän. Och framförallt två levnadsöden som ständigt borde påminna oss om den tunna linjen mellan fotbollens briljans och dårskap.
Det är därför vi alla bör gå på bio i höst. 11 september - av alla datum - är det svensk premiär för Looking for Eric och även här snackar vi en mästares verk, om än ett något mindre spektakulär än en avgörande halvvolley i slutminuterna av en FA-cupfinal 1996.
Idrotten innehåller en naturlig dramaturgi som b o r d e vara som klippt och skuren för biosalongen. Ändå har så få regissörer lyckats förvandla fotbollens magi till fiction. (Minns bara Åshöjdens Bollklubb med en tafatt Björn Nordqvist och två 30-åringar, den ena redan tunnhårig, som skulle föreställa tonåringarna Jorma och Edvard Engmark.) Men Ken Loach historia om den luggslitne brevbäraren Eric Bishop, som en dag får besök av självaste Eric Cantona hemma i radhuset i Manchester, är något av det bästa jag sett i genren. Inte minst för att Loach är klok nog att aldrig ens försöka regissera några matchsekvenser. Hans historia rör sig på ett annat plan, om kärlek, vänskap, och fanskap - men in klipps hela tiden You Tube-bilder på några av Cantonas mest klassiska mål, som får mig att känna, herregud, vad var det som hände egentligen? Vem var detta geni? Hur gjorde han? Vart tog han vägen?
Det sista vet vi förstås. Cantona hade klokheten att - till skillnad från 99 procent av sina kolleger - lägga av när han var som bäst. Drog till beachen med grabbarna. Läste de få filosofiböcker han hade kvar. Tog några kurser i skådespeleri. Kort sagt, insåg tidigare än alla andra att även ett fotbollsstjärna, kanske inte minst en fotbollsstjärna, måste vårda även sin själ.
I Looking for Eric spelar Cantona den roll han behärskar alla bäst: Sig Själv. Det är en stundtals både rörande och självutlämnande prestation.
Cantona lirar trumpet, dansar till Elvis, röker gräs och strör framförallt de där citaten som en gång fick tabloiderna att gå i spinn. Det finns bland annat en lysande scen när Eric Brevbäraren säger till Eric Fotbollsgeniet:
"Men kan du för guds skull sluta med dina jävla citat, jag försöker ju fortfarande glömma de där fiskmåsarna!"
Jag förstod själv aldrig riktigt varför just det där citatet orsakade sådana hånleenden. Att Cantona var trålaren och journalisterna de där fiskmåsarna som ivrigt väntade på munsbitar i form av skandaler och snedsteg, krävdes knappast någon Wittgenstein för att förstå. Snarare inser jag nu, i backspegeln, att Cantona var ett hot mot en mediavärld som börjat glida mot en allt mera antiintellektuell Bert Karlsson-anda.
Att en simpel bollspelare hade större ambitioner än att bara vinna nästa match, bli lite full efteråt på puben och köpa ännu en Porsche, störde mångas världsbild. Jag minns själv när jag 1994 sökte upp min barndoms hjältar för att skriva Drömelvan, och slogs av hur bristfällig deras allmänbildning faktiskt var. Hur patetiska, försupna och desillusionerade många hade blivit. Men också hur gärna de hade velat behärska något annat än bara dribbla, skjuta, göka och kröka.
Looking för Eric borde vara obligatorisk för alla som grubblat åtminstone en sekund på vad som egentligen händer när strålkastarna slocknar och idolskapet är över. Zlatan borde se den. Drogba, Rooney, Torres och Adebayor också.
Och inte minst "fiskmåsarna"; dem vars flock jag själv tillhör och ibland beter mig som, trots att jag innerst inne mycket hellre vill skriva om den magiska kraften i den sport som en gång drabbade mig, dig, oss alla, som en förälskelse.
Nu ser jag "Looking for Eric" och inser att jag fortfarande är kär, guskelov.
Petter Karlsson - eurosport.se
