EurosportSå var Allsvenskan äntligen igång. Här hade Simon Bank haft någon litterär referens som målade upp hur stor längtan har varit men eftersom jag inte är lika begåvad nöjer jag mig med att konstatera att speluppehållet i Allsvenskan är alldeles för långt. Och glädjande nog kan vi konstatera att det var mycket bra publiksiffror på sina håll. Speciellt på Råsunda där AIK i vanlig ordning drog storpublik.
Förhoppningsvis så återkommer också en stor del av den publik som höll sig hemma på grund av bojkott förra året och bidrar till att publiksiffrorna blir än bättre. Det skulle vara ett ordentligt styrkebesked att i finansiella orostider öka sin dragningskraft och befästa positionen som Sveriges populäraste kulturevenemang.
Som sagt, Allsvenskan är igång igen och på nästan italienskt manér är det domarna som står i fokus när vi sammanfattar den första omgången. Fem tveksamma straffar i den inledande omgången. Alla dessutom med stor sannolikhet helt avgörande för matchutgången. Domarbasen Bosse Karlsson kunde ha fått en bättre start på den allsvenska säsongen och det skulle vara intressant att få höra Bosse uttala sig om straffarna och de specifika situationerna. Inte för att få möjlighet att kasta än mer skit på domarna i fråga utan tvärtom för att det förmodligen skulle avlasta samma personer lite.
Jag är övertygad om att någon form av ursäkt skulle öka förståelsen och framförallt tålamodet med hela domarkåren. För hur kan det vara så svårt för en domare att erkänna sina misstag? Personligen har jag alltid irriterat mig mer på attityden hos domaren efter ett domslut än på det själva felaktiga domslutet. Det är häpnadsväckande avväpnande när man får en ursäkt. De allra flesta fotbollspelare förstår att man kan göra misstag, herregud ibland känns det som det är det enda vi gör, men den sortens självkritik har varit helt främmande den svenska domarkåren. Istället har de mer än gärna försökt hävda sin makt genom att hota med kort. Det säger sig ju självt vilket effekt det får.
Självklart finns det spelare som gnäller oavsett vad domaren gör eller säger och som oavsett vilken oförrätt de begått är helt oförstående till domslut som går dem emot. De fortsätter konstant gnälla på allt och alla. Som tur är, är den typen av spelare få och tillhör idag en generation som närmar sig pensionsåldern. När Henrik Rydström slutar kommer den belastningen på domarna därtill att minska med minst 50 procent. Annat var det för fem, tio år sedan. På den tiden var spelarna av denna typ desto fler. Minns Håkan Mild, Stefan Lindqvist, Torbjörn Arvidsson och Hacke Andersson för att nämna några. Halmstad har, när jag tänker efter, haft en sagolik förmåga att fostra gnällspikar.
Tillbaks till domarinsatserna. Visst är det tråkigt att felaktiga domslut kan och får sådan betydelse, men det är knappast något nytt för någon inblandad. Det som känns befriande idag är att även domarna tvingas stå upp för sina mer eller mindre lyckade ingripande. Det är trots allt inte så många år sedan man som spelare absolut inte kunde nämna något som kunde tyda på att domaren hade del i en förlust utan att bli hudflängd i media. En domare som Anders Frisk kunde uppvisa en otrolig arrogans på planen och för mig blev måttet rågat när han efter ett mycket tveksamt ingripande fick frågan om han sett situationen igen och svarade att han inte tittade på sina matcher i efterhand.
Summa summarum: Domarmisstag kommer alltid att inträffa och är en del av spelet (det är bara Djurgården som alltid får fördelar med sig). Där människor är inblandade, oavsett vad det gäller, så förekommer alltid en felmarginal. Självklart ska man alltid arbeta för att minimera den marginalen men mer än så kan man inte begära. Dock ska domarinsatserna fortsätta att diskuteras och för mig tillför det ytterligare en aspekt till fotbollen. Det ÄR kul att spekulera och dramatisera upp småsaker och numera när många domare är proffs är det något jag anser att de helt enkelt får tåla.
Martin Åslund - eurosport.se
