Borell: "Mr Basic berättar sanningen om Tony"

Janne Jönsson (Hammarbys okända förstaval) borde inte vilja och fick därför inte frågan. Claes Eriksson ville men fick inte. Michael Borgqvist både ville och fick.

Hammarbys styrelse låter förstå att det inte är viktigt att diskutera huruvida Borgqvist & Blomqvist är första-, andra- eller tredjeval. Istället är det viktigt att det lagrellskt breda sökandet resulterat i denna "spännande konstellation." Jesper har ju "varit ute i Europa och snappat upp ett och annat. Man kan säga att basicgrejen kör jag och han är finsnickaren", förtydligar Borgqvist.

Det återstår att se hur tydlig och framgångsrik indelningen i basic och finsnickeri blir, men en sak vet vi redan nu. Det är tveklöst Mr Basic som bestämmer. Det är han som intar scenen, det är han som har karisman och han som är ny sheriff i Bajenland. Finsnickaren, vicesheriffen i alldeles för stor hatt som osäkert fingrar på sitt vapen, får vi på köpet.

Tony och glädjen som försvann

Borgqvist säger att det ska bli "kul, inspirerande och spännande". Såklart. Han konstaterar sedan också att han inte på något sätt vill kommentera hur det sett ut i Hammarby under företrädaren men avslutar ändå med att poängtera saker på ett sätt som låter alla förstå hur han ser på den gångna säsongens Hammarby. "Dra åt rätt håll." "Hålla ihop gruppen." "Kul att spela." "Alla ska tycka att det är kul."

Det har alltså inte varit kul i Hammarby under Tony Gustavssons ledning. Och utan glädjen höll inte spelartruppen ihop vilket resulterade i att man inte drog åt samma håll. Det är verkligen inte svårt att förstå att glädjen försvann i Tonys Hammarby. Laget presterade inte den fotboll han ville och en alltmer desperat Tony sände ut fel signaler. Besvikelse och stress istället för glädje. Det är extra lätt för en tränare med allt för stort kontrollbehov att hamna just där. Parallellen i Rikard Norlings AIK är uppenbar. Det är nödvändigt att vilja mycket, men det är än mer nödvändigt att inte vara alltför besviken. Om spelarna till slut bara känner tränarens missnöje försvinner tron på att det nuvarande laget räcker till och pendeln slår över mot sportchefen och en nyrekrytering.

Trampa vatten

I och med rekryteringen av Borgqvist & Blomqvist har Hammarbys styrelse tagit hand om det mest akuta i den situation klubben befinner sig. Nu återstår det egentligen än mer akuta, vd- och sportchefsposten. För att nå sportslig framgång är det alltid bättre att ge någon förtroendet att hantera alla situationer fullt ut än att låta beslutspendeln slå fram och tillbaka. Hammarby gav Michael Andersson det förtroendet och fick ett sensationellt illa timat avhopp som tack. Det är ingen hemlighet att Hammarbys styrelse är mycket besviken, även om man utåt sträcker sig till att man var överraskade och förstår Anderssons beslut. Vi kan samtidigt konstatera att styrelsen varken flirtar med supportrarna eller klubbens framgångsrika ungdomsverksamhet i valet av nya tränare. Valet av Mr Basic & Finsnickaren gör inte någon supporter glad och det är ingen kvalificerad gissning att man från Hammarbys framgångsrika ungdomsverksamhet hellre hade sett Carlos Banda, snodd av Djurgården, som assisterande.

Alla ägg i Puttes korg

Några kilometer österut har Djurgården lagt alla ägg i samma korg. Putte Carlssons korg. Djurgården ger Putte ett tydligt mandat och det är bra, men utmanar samtidigt den grundlag som säger att återkomster väldigt sällan lyckas. Djurgårdarna hoppas såklart att Putte Carlssons comeback är undantaget som bekräftar regeln. Det som talar för Putte är att han visat att han vet hur man når resultat. Det som talar emot honom är att han vill så mycket och pekar så tydligt med hela handen att omgivningen tröttnar. Tommy Jacobsson är en som tröttnat fort tidigare. På primadonnans vis har han klivit in, blivit arg, klivit av, blivit sugen igen och klivit på om vartannat. Vem sätter emot att Jacobsson inom två-tre år blir arg och hoppar av på nytt?

Kristian Borell - eurosport.se