Summering: "Ett alldeles magiskt slut"

De slöt cirkeln. De hedrade de döda. Efter den bästa 0-0-matchen i mannaminne, det mest rafflande dramat på år och den sanslösaste straffläggningen jag någonsin sett fick så äntligen Chipolopolo, eller "Kopparkulorna", fira sitt guld.

Zambia blev turneringshistoriens 14:e mästarlag och Elfenbenskusten, ja, de får vänta ett år till innan "den gyllene generationen" får en sista, sista chans till stordåd. Didier Zokora har redan sagt att han lägger landslagsdojorna på hyllan, men jag vet inte jag... Nu, efter det här slutet och med bara knappt tolv månader till nästa turnering, kan han precis som resten av det ålderdomliga laget ge det en chans till.

Zambias förbundskapten Herve Renard ledde sitt lag till viktorian. Bland alla skönskrivande sagor är hans en som lätt glöms bort. Den 43-årige gamle Cannes-försvararen har haft en minst sagt brokig tränarkarriär. Efter assisterandeuppdrag i Kina fick han 2004 överraskande hoppa in i Cambridge. Renard blev inte långvarig i England, och efter ett par år i franska regionallaget Cherbourg tog han 2008 över tränarsysslan i Zambia.

Två år senare, när han lämnade för grannlandet Angola, var han inte direkt stadshelgon i zambiska huvudstaden Lusaka och det grymtades rejält när han i höstas, efter att ha sagt upp sig från jobbet som angolansk förbundskapten, återinstallerades i Zambia.

BAD, SJÖNG OCH HEDRADE
Resten kan ni. Ni vet hur han, tillsammans med förbundspresidenten och den gamle storspelaren Kalusha Mwalya direkt tog med sig spelarna till stranden Subliere när finalavancemanget bärgades.

Hur truppen bad, sjöng och hedrade de spelarna och ledarna som så tragiskt gick bort den där aprilkvällen för snart 19 år sedan.

Jag skrev om det inför finalen (här) och det är en makalöst fin historia som de allra flesta tagit fasta vid. Zambia slöt cirkeln och vann det där guldet - bara kilometer från katastrofplatsen där drömmar en gång så sorgligt krossades.

- Kalusha var den bästa zambiska spelaren under 1900-talet och han kom undan flygkraschen. Han kritiserades hårt när han gav mig en andra chans, sa Renard efter finaldramat när han dedikerade guldet åt sin chef.

- Det var orealistisk inför turneringen, men allteftersom förstod vi att vi måste tro att det är realistiskt. Att vi måste tro på oss själva. Vi kanske inte är det bästa laget, men vi har en oerhörd styrka. Vi ville hedra de döda spelarna, det var vad som stärke oss, sa Renard som fick se sitt lag vinna mot alla de tre största turneringsfavoriterna: Senegal i gruppspelet, Ghana i semifinalen och Elfenbenskusten i finalen.

Men turneringen var mer än de där 120 minuterna, de briljant placerade straffsparkarna, och de zambiska guldfirarnas glädje, sång och dans.

HISTORISK LIMHAMNSBO
Det var en turnering där flera länder redan innan fått respass. Nigeria, Sydafrika, Kamerun och Egypten kvalade inte ens in. Offensivt storslagna Senegal gjorde jättefiasko och förlorade mot lilleputtvärlden Ekvatorialguinea. En helt osannolik skräll bara där.

Det var en turnering där mästerskapets ende svenskbidrag, Limhamn-Bunkeflos William N'Gounou , fick chansen från start i debutanterna Nigers andra gruppspelsmatch. Kamerunfödde doldisen N'Gounou tackade för förtroendet och stötte in det stora ökenlandets första, historiska mål efter bara åtta minuter.

Men trots fullträffen slutade äventyret i Gabon inte i en saga för N'Gounou och Niger; Issam Jemaa sköt Tunisiens segermål på stopptid - och Niger blev sedermera utslaget efter tre raka förluster.

Det var en turnering där värdländerna ordnade sportslig succé och supersensationellt (Ekvatorialguinea) och småsensationellt (Gabon) spelade sig vidare från gruppspelet innan de båda slogs ut i kvartsfinalerna.

För Gabons del snöpligt, på straffar, sedan den flinande stjärnan Pierre-Emerick Aubameyang förvandlades från hjälten till syndabocken sedan han nonchalant skjutit sitt elvametersskott rakt på Malis målvakt Diakité.

STRAFFMISSARNA
Två andra straffsyndare, betydligt mer kända än gabonesen Aubameyang, bidrog också häftigt till turneringens hjärtskärande dramaturgi.

Förstås Asamoah Gyan. Ghanastjärnan som redan för två år sedan missade en helvetiskt historisk straff i VM gjorde det igen. I semifinalen mot Zambia missade han redan i matchinledningen och blev den tragiske syndabocken när de kommande mästarna sedan avgjorde med matchens enda mål.

Och Didier Drogba. Storfavoriten Elfenbenskustens härförare och kapten, som inte bara sköt stenhårda målskott med skallen (fullträffen i kvartsfinalen mot Ekvatorialguinea mätte 70 kilometer i timmen) utan även han missade straffar. Den första, just i kvartsfinalen, spelade mindre roll. Chelseastrikern såg själv till att ändra det där manuskriptets huvudfokus med sina två mål och enastående spel.

Men den i finalen. Hur hade sagan skrivits om Drogba inte gjort en "Beckham", en "Terry", en jättemiss och skjutit finalstraffen, när 20 minuter återstod av ordinarie matchtid, högt mot den Librevillehimmel där en generation gamla zambiska hjältar säkert satt och såg matchen.

UNDERMÅLIGT
Men det var inte bara bra. Inte alls. Inramningen - flera matcher sågs av ett futtigt hundratal åskådare - var miserabel. Det var egentligen bara när värdländerna spelade, knappt ens då egentligen, eller närliggande Angola - med sin blåsorkester - som ett uns läktarskådespel uppenbarade sig. Löparbanor så gigantiska att de haft kapacitet för ett vasalopp bidrog inte heller till festkänsla.

Och, ärligt talat, spelet sett över hela turneringen var närmast undermåligt. Gruppspelet bjöd på fler sömnpiller än dramer - även om de dramer som väl producerades var svårslaget mäktiga.

Flertalet matcher urartade i ett virrvarr av elaka stämplingar, misshandelslika tvåfotstacklingar och idiotiska bensaxar. Att inte fler spelare blev svårt skadade är... en gåta.

Samtidigt, paradoxalt nog kanske, var det en turnering där spelet slöades ner något oerhört av alla förstärkningar. Spelare, framförallt målvakterna lustigt nog, kallade in läkarassistens i parti och minut - för att sekunder senare, på Valderrama-manér, kuta in igen. Tröttsamt och tråkigt.

MAGI
Men det där tråkiga struntar vi i. Ett magiskt slut på en ändå magisk turnering. Så minns vi Afrikanska mästerskapet 2012. Och det bästa av allt: redan nästa år är det dags igen. Jag längtar redan till Sydafrika.

Förresten. Jag tippade Zambia sist i sin grupp. Jag tippade rätt på tre av åtta kvartsfinallag. Jag hyllade Senegal inför. Undermåligt var ordet, sa bull.

Jens Dahlkvist - eurosport.se