ImagoTrots att det bara gått tre etapper av Tour de France har en rad cyklister kraschat. Under den andra etappen gick det så långt att cyklisterna vägrade att spurta i slutet av loppet. Något som i pressen beskrevs som en protest.
- Det var inget fel på banprofilen, problemet var att det var olja på vägen. Det var ingen uttalad protest, utan cyklisterna visade solidaritet mot dem som hade vurpat. Jag var aldrig med i beslutet, utan märkte det först efteråt. Jag vet inte var oljan kom ifrån, men halt var det i alla fall, säger Thomas Löfkvist till eurosport.se.
Vurporna fortsatte under den tredje etappen, och då kom också flera otäcka skador. Linus Gerdemann skadade okbenet och Fränk Schleck bröt nyckelbenet och tvingades säga hej då till resten av Tour de France.
"FOLK TÄNKER INTE LÄNGRE ÄN VAD NÄSAN RÄCKER"
En bov i dramat var kullerstenen, men Löfkvist menar ändå att cyklisterna måste skärpa sig.
- Kullerstenen har väl två sidor. Det är kasst på grund av de stora riskerna, men å andra sidan ska man kunna bemästra allting under en tävling som Tour de France, säger svensken.
- Jag tycker att krascherna är cyklisternas fel, det är för lite respekt i klungan. Man tar risker som om det inte finns någon morgondag. Folk tänker inte längre än vad näsan räcker.
Tour de France är det största loppet för cyklisterna varje säsong. Det gör att åkarna kommer dit väldigt taggade, med fräscha ben och alla vill bära den gula ledartröjan. Det ställer naturligtvis till problem i början av etapploppet, menar Löfkvist.
- Det är det största racet vi har, både för cyklisterna och sponsorerna. Det gör att alla riskerar lite extra, oavsett etapp. I ett lopp med kullersten är ju klassikeråkarna bäst, medan sådana som jag inte alls kan åka på underlaget. Men ändå ska alla vara med där framme, det blir en form av moment 22.
Hur går snacket bland cyklisterna när det inträffar så många vurpor?
- Det blir nervöst och uppstressat i klungan. Alla vet att man måste sitta topp tio in på slutet, 200 man slåss ju om det. Då blir det trängsel och brist på respekt.
Hur tänker du själv?
- Jag försöker att undvika att ta risker. Det är klart att det är kul att åka cykel, men jag vill inte riskera ett ben för det. Det finns ju till och med de som satt livet till, den risken är jag inte beredd att ta. Sedan blir det ju moment 22, jag måste vara med där framme. Jag försöker att köra med lite marginal, släppa lite luckor. Jag är inget stort fan av att krascha, så det finns ju i bakhuvudet.
Men det är inte bara cyklister som ställer till problem och orsakar vurpor. Under den andra etappen sprang en hund rakt in i klungan.
- Jag tror vi hade uppåt 2,7 miljoner människor utmed vägen. Och varenda en som är där och tittar ska ha en kamera med sig. Sedan står de och kollar in i linsen och har ingen koll på var de befinner sig eller om någon kommer cyklande. Och så är det hundar, stegar och allt möjligt runt vägen. Det är verkligen en stor cirkus, säger "Gotland".
Fredrik Jönsson - eurosport.se
