• Guardiola talar ut och...

  Föregående

• Olika regler beroende ...

  Nästa

Två Barcelona i en match.

Ikväll såg jag två helt olika lag. I ett. Barcelona då. Ett Barcelona i första och ett helt annat i andra.

I första såg jag ett långsamt Barcelona som hade en bollrytm som var bedrövlig. Jag tror det var i den 24 minuten som Xavi får en passning och har Pedro på språng på kanten, men istället för att slå den på ett tillslag och ställa hela Valencias försvar (från mittfältet till backlinjen), så skall Sr. Hernández till varje pris ta emot den och vända. Och då är hela positionspelet ur led. Så såg det ut i stora delar av första halvleken (och då skyller jag inte uteslutande på Xavi)  och dessutom var vårt offensiva försvar (dvs. press på målvakt och backlinje) under all kritik. Anfallarna måste ständigt störa motståndarnas målvakt och det gjorde t. ex inte Bojan. Inte heller Pedro. Vi måste dessutom störa motståndarnas backlinje och inte heller det gjorde vi. Cruyff sa en gång att backlinjen är den minst tekniska av alla lagdelar, och således den svagaste inför press, därav vikten av att pressa den hela tiden när vi inte har bollen. Det är offensiv fotboll! (Italienarna drar tillbaks sina positioner och försvarar från sitt eget försvar.)

Det fanns inte tillstymmelse till press på motståndarna och Valencia kunde i lugn och ro göra det de är bra på, utnyttja ytorna som fanns. Valencia var helt enkelt överlägsna oss i första. Fler målchanser och bättre spel generellt. Och här satt jag och kände hur Madrid skulle dra ifrån ytterligare. Kalla kårar. Värkande mage. Migränanfall. Uppkast. Nästan bara. Det var ju inte riktigt så. Tack å lov. Det rimmar. Vår fisk simmar.

I andra halvlek händer då det magiska. Thierry Henry kommer in och fullständigt öppnar sönder Valencias försvar. Som ett barn med julklappen i handen, sliter han sönder försvaret med sina löpningar och sitt breddande spel. Dessutom slår han passningar till Messi som gör honom til tre-målskytt. Merci beaucoup, Tití! Moltes gràcies!

Plötsligt ser jag att positionsspelet visst finns kvar i klubben i mitt hjärta. Och det innebär också att Messi får så grymt mycket ytor. Och när Messi får ytor gör han mål. Och inte  bara ett, utan tre! Ett äkta hattrick och 22 mål på 26 matcher. Och vilka mål sedan. Avlsutet på det första påminnde mycket om hans sista mot Real Madrid på Bernabéu när vi vann med 6-2. Han slår bollen vid första stolpen och ställer César på samma sätt som han ställde Casillas den magiska kvällen.

Nu hoppas jag bara att andra halvleks bästa stunder är de vi använder mot Stuttgart på onsdag. För gör vi en match som den i första hlavlek mot Valencia, skall vi redan nu säga adjö till CL titeln. Och det vore ingen skandal å andra sidan. Att inte vinna Champions två år på rad är ju inte det. Men att åka ut hemma mot Stuttgart efter att ha spelat 1-1 borta är inte bra.

Jag noterade också att vi hade nya tröjor på oss. Vi hade den där FIFA pokalen från vårt VM i klubblagsseger på bröstet. Det var snyggt. Men vi skall passa oss oerhört noga på att leva på gamla meriter. Man kan ibland leva på gamla pengar, men inte på gamla meriter.

Och framförallt inte efter att ha sett Real Madrid spöa Valladolid, vilket i och för sig inte var någon överraskning. Pucela har inte vunnit på 10 matcher och Madrid hade vunnit de sista sju i La Liga. Dessutom hade de säkert mycket att utkräva av sig själv efter matchen mot Lyon och de gjorde vad de skulle. Kanske inget skönspel, men stundtals en riktig uppvisning från CR. Han ÄR oerhörd, och fortsätter hans form att vara sådan, blir det svårt att ta öve förstaplatsen. Framförallt blir det vårt att få med oss något positivt den 10 april på Bernabéu. Detsamma gäller för Xabi Alonso och Huguaín.

Men, det finns ju alltid en lösning på dessa problemen. Jag tror ni vet det också. Har de inte boll kan de inte såra oss!

¡Visca El Barça. I Visca Catalunya!